Soren 60 ar...
grattulerar.
Hon tackte kastmarket i pannan under talet.
Hon glittrade.
De log.
Nastan alla.
Sedan tog barnet kameran....
Nar barn ar pa kalas sa ar ....
Barn in a box.
Grattis Kia ....
..på din födelsedag idag.
Långt borta.
Någonstans i Thailand.
Efterfest
Ett lagom långt tal.
En upplysning för södra Sudan.
En sjungande skara.
En pendeltågsåkarskara.
Två systrar.
Varav en på flykt undan en kamera.
En trio på rad.
En efter-sång-mättnadskänsla.
Tills Lina Sandell pockade på igen.
Två studiesystrar.
Med SMS som vapen.
En valövervakare.
En trumdanserska.
En återfunnen dotter.
En återfunnen son.
(som fick två fastrar på kuppen)
När tal hålls så är talmottagaren i underläge.
Rodnad i nattens mörker.
Känslan av att ha fyllt 50
"Olkamangi zigenare Olga,barnen ropa mangi(pengar)"
hittar jag på en länk som Pelle skickar.
Festen är över.
Eller inte.
Det finns mat på balkongen.
Det finns champagne i kylen.
Marianne snarkar i en soffa.
Kia och Peter sover med öppet fönster.
Jubrick är vaken och glad för sällskap.
De sista gästerna gick vid 5.
Den sista sången ekade i trapphallen.
Vietnam, vietnam, ditt folk visar vägen fram....
Annars var det Lina Sandells Svarta Sara som succeade mest.
Mina systrar hade nyfärgat hår.
Maria citerade både Boye och en okänd tornedalspoet.
-"Hur känns det nu?"
-"Roligt att se er alla - det är känslan"
Men frågan handlade om känslan av att vara en dag äldre.
Nu känner jag efter.
Känslan.
Den finns någonstans.
Någonstans i att ha mött så många människor som jag har mött och sen inte mött på länge.
Den känslan av att det går att skiljas åt men ändå mötas.
Och blanda dom.
I en coctailmix.
Av färger.
Av leenden.
Av minnen.
Och lite skam.
Av att inte ha setts på så länge.
En del hade inte sett varandra på 30 år.
Nu har de gjort det.
Det hotas med en ko..
Men det lugnar ner sig.
Abi och Minja aviserar att de kommer sent.
Maria och Emil aviserar att de ska ga tidigt - till nasta fest.
Maria, Erland, Hannes och Aina aviserar att de kommer i samlad tropp.
Stina aviserar att hon har oroninflammation, men ska komma i alla fall.
Solveig ska baka tunnbrod.
Maria ringer till Kia...
Om vad sager Kia inget.
Men hon kommer.
Och Aina.
Och Erland och Ann Louise.
Nu ar dom 36 stycken.
Och Minja har fortfarande inte bekraftat.
4 dagar har hon pa sig.
Helt plotsligt sitter de dar och ler...
..... det ar minst 5 ar sedan jag sag dom sist.
Birgit och Maria.
Minnen fran Rio Mixcoac, Zipolite, Guerrero, Cartagena kommer strommandes.
Nu har dom borjat konspirera..
Sjalv jagar jag ..eller inte jagar jag .. surfar efter olika cateringforetag.
Catrine pastod att det fanns nat bra som hette Gren nagonting i Bjorkhagen.
-"De har vunnit pris och sa.."
Men jag hittar dom inte pa natet.
Och det dar Annorlunda Catering var inte alls annorlunda.
De var hur vanliga som helst.
Parmaskinka och bulgur och soltorkade tomater.
Som alla andra.
Det blev mycket mat...
...med Catrine.
Hon ater ganska langsamt.
Men bestamt.
Och med aptit.
Och med gladje.
Det sista jag horde fran henne var inte fran henne.
Men fran taxichaufforen som korde henne till flygfaltet.
-"She did sign even if she should have paid in cash!"
Sa hon var bestamd aven mot honom.
Nu har de last sin post...
.. det rasslar till.
Ann Sofi o Mats och Stig o Elisabeth fran Fagersta.
Stina.
Anders
Solveig.
Soren.
Peter.
Jenny.
Anneli och Alexandra fran Skane.
Det borjar arta sig.
Ja-sägare....
......Eva ar forst med att tacka ja.
Hon vill uppfora en sketch.
Pelle sager ocksa ja.
Han vill bryta servetter.
Patrik vill ha sallskap med sig.
Cecilia blir glad och tackar ja.
Marie far ett efternamn.
Antligen.