En dag med sol pa kinden och fisk i magen..
De ska visa mig stranderna (som jag redan sett men jag ar artig och sager Oohja!)
Och sen kor vi till Callao och lite bortanfor den stora hamnen for att kliva in i en ubat.
Man ska ner genom ett hal.
-Har nagon ramlat ner dar?
- Ja, svarar guiden. men det ar ocksa feta som har fastnat i halet.
Och sa fort man kommer ner sa kan man se torpedluckorna.
Det ar liksom hojdpunkten.
Och sa star en plastdocka i en dusch.
En annan plastdocka sitter och skiter.
Var man nu koper en tidning pa en ubat?
En annan plastdocka steker agg.
Plastagg.
Sjalv spanar jag efter saker att skjuta plasttorpeder pa.
Och det gor mina guider Blanca och Daniel ocksa.
Sedan klammer jag mig in genom tranga oppningar.
Och leker maskinist.
Och sa dyker den dar kartan upp.
Den som Haagdomstolen ska losa.
Vem ager vattnet? Chile eller Peru.
Och sa dyker det upp mitt i storpolitiken en plastdocka som rakar sig.
Men sedan upp ur innanmatet.
Dags for mer militara aktiviteter.
Felipefortet.
Enligt lonely planet ligger det i ett suspekt omrade.
Det gor det inte.
Det ar fyllt av gamla vapen.
Och turister.
Och kanonkulor.
Och Santa Barbara.
Och militarer som ar viktiga - sa viktiga sa de blivit byster.
Och mitt ibland alla byster dyker han upp.
Han som gett namn till min gata.
Och sen ar han dar - soldaten utan ansikte.
Han som ska symbolisera alla dodad okanda soldater.
Men hans ansikte var ett hal...
Sedan ska vi upp i ett torn.
Ett barn skriker efter sin mamma.
Ett glasskrikande barn.
Eller gallskrikande.
Det ar svindligt.
Det ar vingligt.
Ner.
Mat.
Genom en stadsdel med fargade hus.
Till La Punta.
Hav pa tre hall.
Pisco sour framfor.
Sedan kommer musselcevichen.
Och fiskcevichen.
Det ser magsjukt ut.
Men det ar gott.
Riktigt gott.
Chili. Lime. Koriander.
Men sen kommer fisken.
Och det hela blir annu godare.
Och sen kor vi till Callao och lite bortanfor den stora hamnen for att kliva in i en ubat.
Man ska ner genom ett hal.
-Har nagon ramlat ner dar?
- Ja, svarar guiden. men det ar ocksa feta som har fastnat i halet.
Och sa fort man kommer ner sa kan man se torpedluckorna.
Det ar liksom hojdpunkten.
Och sa star en plastdocka i en dusch.
En annan plastdocka sitter och skiter.
Var man nu koper en tidning pa en ubat?
En annan plastdocka steker agg.
Plastagg.
Sjalv spanar jag efter saker att skjuta plasttorpeder pa.
Och det gor mina guider Blanca och Daniel ocksa.
Sedan klammer jag mig in genom tranga oppningar.
Och leker maskinist.
Och sa dyker den dar kartan upp.
Den som Haagdomstolen ska losa.
Vem ager vattnet? Chile eller Peru.
Och sa dyker det upp mitt i storpolitiken en plastdocka som rakar sig.
Men sedan upp ur innanmatet.
Dags for mer militara aktiviteter.
Felipefortet.
Enligt lonely planet ligger det i ett suspekt omrade.
Det gor det inte.
Det ar fyllt av gamla vapen.
Och turister.
Och kanonkulor.
Och Santa Barbara.
Och militarer som ar viktiga - sa viktiga sa de blivit byster.
Och mitt ibland alla byster dyker han upp.
Han som gett namn till min gata.
Och sen ar han dar - soldaten utan ansikte.
Han som ska symbolisera alla dodad okanda soldater.
Men hans ansikte var ett hal...
Sedan ska vi upp i ett torn.
Ett barn skriker efter sin mamma.
Ett glasskrikande barn.
Eller gallskrikande.
Det ar svindligt.
Det ar vingligt.
Ner.
Mat.
Genom en stadsdel med fargade hus.
Till La Punta.
Hav pa tre hall.
Pisco sour framfor.
Sedan kommer musselcevichen.
Och fiskcevichen.
Det ser magsjukt ut.
Men det ar gott.
Riktigt gott.
Chili. Lime. Koriander.
Men sen kommer fisken.
Och det hela blir annu godare.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
