Att roffa at sig sa mycket som mojligt...
Julfrid? Nope.
Att borja forhandla och samtidigt bredvid forhandlingarna bryta mot overenskommelser badar inte gott.
Att bygga ut bosattningar stick i stav med fardplanen for fred, leder inte till att tvastatslosningen kommer narmare.
Vad vill Israel?
Som ett barn som infor att en tarta ska delas i tva bitar, spottar tvars over hela tartan for att fa en sa stor bit som mojligt. - medan det andra barnet har handerna fastbundna.
Som en katt som barnsligt pinkar in sitt revir for att den andre katten inte ska komma nara - medan den andre katten sitter fastkopplad.
Israel har mojligheten att gora som de vill - palestinierna kan inte bygga dar de vill. Forsoker de sa kommer bulldozrarna.
Det ligger ett ansvar pa Israel att lagga av med bosattningsutvidgingarna - om de verkligen vill ha fred.
Or in the words of the pope:
"Människan är så självupptagen, hon är så angelägen om allt utrymme och all tid för sin egen skull att inget blir över åt andra - åt hennes grannar, åt de fattiga, åt Gud", sade påve Benedictus XVI. Han jämförde med födelseberättelsen om Jesus, då det inte fanns plats i härbärget för den höggravida Maria och hennes fästman Josef. Påven sade att "ju rikare människor blir desto mer plats tar de åt sig själva. Och desto mindre plats blir det åt andra".
Eller patriarken i Jerusalem:
"En annan kyrklig ledare, patriarken i Jerusalem Michel Sabbah, vädjade på juldagen om fred i Mellanöstern. "Detta Guds land kan inte vara ett livets land för somliga och för andra ett dödens, uteslutningens, ockupationens och fångenskapens land", sade patriarken. "Alla de som Gud, historiens herre, samlat här måste förmå finna liv, värdighet och säkerhet i detta land". Sabbah sade för en vecka sedan att freden hänger på Israel. På juldagen var han inte riktigt lika direkt i sitt budskap. "Det är inte den svagastes ensak att underkasta sig och fortsätta ett liv i försakelse. Det är de starkaste... som ska frigöra sig och ge de svagaste vad som hör till dem".
Att borja forhandla och samtidigt bredvid forhandlingarna bryta mot overenskommelser badar inte gott.
Att bygga ut bosattningar stick i stav med fardplanen for fred, leder inte till att tvastatslosningen kommer narmare.
Vad vill Israel?
Som ett barn som infor att en tarta ska delas i tva bitar, spottar tvars over hela tartan for att fa en sa stor bit som mojligt. - medan det andra barnet har handerna fastbundna.
Som en katt som barnsligt pinkar in sitt revir for att den andre katten inte ska komma nara - medan den andre katten sitter fastkopplad.
Israel har mojligheten att gora som de vill - palestinierna kan inte bygga dar de vill. Forsoker de sa kommer bulldozrarna.
Det ligger ett ansvar pa Israel att lagga av med bosattningsutvidgingarna - om de verkligen vill ha fred.
Or in the words of the pope:
"Människan är så självupptagen, hon är så angelägen om allt utrymme och all tid för sin egen skull att inget blir över åt andra - åt hennes grannar, åt de fattiga, åt Gud", sade påve Benedictus XVI. Han jämförde med födelseberättelsen om Jesus, då det inte fanns plats i härbärget för den höggravida Maria och hennes fästman Josef. Påven sade att "ju rikare människor blir desto mer plats tar de åt sig själva. Och desto mindre plats blir det åt andra".
Eller patriarken i Jerusalem:
"En annan kyrklig ledare, patriarken i Jerusalem Michel Sabbah, vädjade på juldagen om fred i Mellanöstern. "Detta Guds land kan inte vara ett livets land för somliga och för andra ett dödens, uteslutningens, ockupationens och fångenskapens land", sade patriarken. "Alla de som Gud, historiens herre, samlat här måste förmå finna liv, värdighet och säkerhet i detta land". Sabbah sade för en vecka sedan att freden hänger på Israel. På juldagen var han inte riktigt lika direkt i sitt budskap. "Det är inte den svagastes ensak att underkasta sig och fortsätta ett liv i försakelse. Det är de starkaste... som ska frigöra sig och ge de svagaste vad som hör till dem".
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
